Den ljusa
natten.
Det är
midsommar, björkarna är svartvita och raka. Det mesta är vitt, men det svarta
finns med. Paren dansar i grönskan. I buskarna tas en sup eller två. Dragspelsmusiken
hörs och kjolarna sveper över brädorna, klackarna slås i logens golv. Männens armar
svingar. Natten är ljus.
Barnaögon
ser på, utan att förstå.
Fötter stampar i takt, värmen ökar. Daggen stiger över
äng och sjö. Nattens vila kommer. Vandring över stigen, med doft av sjö och
nattviol. Under kudden ligger, klöver, smörblomma,
prästkrage, blåklocka, styvmorsviol, gökärt och förgätmigej. Någon blir ensam
kvar. Lakan och täcke känns lite kalla och fuktiga, så här i gryningen.
Målning av Anders Zorn, Midsommardans 1897
Vi som minns, bär alla på samma minnen.
Pelargoner
och spetsgardiner, dragspel och vedbodar. Verandor och kossor i hagen. Utdragssoffor
och piedestaler, broderade tavlor och katter som spinner. Doft av kaffe, liljekonvalj
och gökärt. Kritvita målade trädgårdsmöbler i bersån. En hatt med flor och
blommor på, viskningar på bänken.
Allt bär vi
med oss i vårt arv. Minnen som bor i oss, människor vi har mött.
En farbror, en
moster eller en vän till vår släkting, gav oss en tillhörighet bakåt.
Så att vi
kan förstå nuet.
Om framtiden,
vet vi inte.
Helén
Sambrant Winnberg
2016 03 06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar